..Ble fort til et mareritt med en gang jeg våknet.
Det var så koselig å sove i natt.. Jeg drømte en så fin drøm. Jeg drømte om lille Titteliten, at han fikk muligheten til å leve. Vi hadde det så koselig og var så lykkelige over å være foreldre til lille Titteliten. Men når jeg våknet var det dessverre bare en drøm, og tårene begynte å trille nedover kinnet.. Espen og jeg har hatt noen greie dager nå, han gjør alt han kan for å få meg til å smile og le, han er virkelig verdens beste, men vi klarer aldri å slutte og tenke på han. Det går ikke en dag uten å ha tårer i øynene..
Vi tenker så mye på deg! Hvorfor måtte dette skje oss? Vi skjønner det ikke.. Dette er det verste jeg har opplevd, men vi tror og håper at den beste medisinen er å få unge #2.
Hva tenker dere?
Vi tenker så mye på deg! Hvorfor måtte dette skje oss? Vi skjønner det ikke.. Dette er det verste jeg har opplevd, men vi tror og håper at den beste medisinen er å få unge #2.
Hva tenker dere?
4 kommentarer:
Huff, syns så utrolig synd på deg Line! Kan ikke forestille meg hvordan du har det nå. Men det virker som at du klarer å se fremover og det er positivt å lese.
Fant et dikt som jeg syns passer litt til situasjonen dere er i nå:
"Det finnes et land bakom tårer
hvor de vakreste blomster gror,
hvor solen for alltid lyser
og lykken og gleden er stor.
Det finnes et land bakom tårer
hvor drømmen og framtiden bor.
Hvor englene stille vokter
hver ufødte søster og bror.
Tenker på deg <3
Klem Kristin
Ps. Hils mammaen din og si at jeg tenker på henne også; hun har det sikkert ikke så bra i disse dager hun heller.....
Hei Kristin. Tusen takk! Ja, man må prøve å tenke framover. Vi ønsker jo å bli en familie. Dessverre gikk det ikke denne gangen. Takk, det var et nydelig dikt <3
Takk, skal hilse til mamma, det setter hun nok veldig stor pris på, Kristin. Hun er like knust som oss. Hun elsker jo å være bestemor.
KLem til deg, Kristin! <3
Jag tror ni har rätt i att försöka igen ganska så snart. Dels för att ni då får nåt annat att tänka på, dels för att ju längre tiden går så kanske ni blir oroligare. En av mina bästa vänner förlorade en pojke i v 29 och det var fruktansvärt men dom försökte igen ganska så snart och så visade det sig att vi väntade smått samtidigt. Nu ska våra knoddar gå på samma dagis. Det skiljer bara 10 dagar mellan dom.
Sen så vill jag säga att jag tycker det är bra att du vill skriva ner dina tankar här på bloggen. Om någon nu har nåt emot det så behöver dom inte läsa din blogg, eller hur? Alla bearbetar vi sorg på olika sätt men jag är övertygad om att ju öppnare man är, ju mer man pratar om sorgen, desto bättre är det. Man måste få ösa ur sig, att få gråta. Att ni har en grav att gå till är också fint.
Stå på er och ta hand om varandra! Kramar från Lulä! :)
Ps. Ni har fått det jättefint där hemma. Ds
Takk Anna! :) <3
Ja, det beste er nok å prøve på nytt snart. Vi var så klare for å bli foreldre og trodde det skulle gå bra, men plutselig ble han revet bort fra oss. Nå vil vi bare bli foreldre, ha unger og da er det bare å prøve og oppfylle de ønskene:)
Takk! Setter veldig stor pris på kommentarene og meningene deres. Lurte på i begynnelsen om jeg skulle skrive om det i en bok, men nå er jeg bare glad for at jeg skrev om det på bloggen for da får jeg skrevet det ned og snakka om det samtidig. Jeg får tilbakemelding og får snakket om det med leserne mine. Det er godt å få det ut som du sier.
Takk <3
Legg inn en kommentar